Igår var det hett i motivatorn. Upp med tuppen för att köra cykel och styrka framför OS, följt av långa intervaller på kvällen.  Det är utveckling som är motivationen. Ett av många miniprojekt är att höja mjölksyratröskeln, för att helt enkelt kunna springa fortare under längre tid. Jag har träffat de som önskar sig högre tröskel för att slippa syran, men det är självklart helt misslyckade projekt. Är motivationen att slippa syra då måste man istället fundera på vad man håller på med.

Jag måste erkänna att det är svårt att släppa Gustav Larssons uttalande om att lidandet inte får vara så stort i varje lopp. När han äntligen hittat rätt nivå, då vet han ju vart han ska, han vet vart han ska sträva och vet att han klarar av det!  

I vilket fall måste man kunna känna igen mjölksyran, hålla den i schack, leka med den, trycka tillbaka den, acceptera den och övervinna den. Alla lägen har sin tid. Visst ska den ha respekt, men man får inte frukta den, för den kommer och den komma, men man ska aldrig förlora kontrollen över den. Man ska alltid själv bestämma när den ska komma, hur mycket man ska ha och hur länge den ska få finnas.  Löpning på stig, bana, eller asfalt har alla likheten att de har en helt olika syrahantering än skogslöpning. Håller man tävlingsfart i obanad terräng då måste man klara av att få rejäla mängder mjölksyra och kunna klara av att utnyttja partier som erbjuder möjlighet att slippa den samma. Ett skogslopp ger mycket lite möjlighet till att upprepa mantran och ger mycket liten möjlighet till ett jämt malande. Här bestämmer terrrängen en hel del och det gäller att ligga på i ett, i ett, i ett.

Igår kväll var det lekstuga runt spåret. Då är det mantran och malning som gäller. 2,33 km per varv och massor av övertygelse om att just det påbörjade varvet var det sista . 1 min intervallvila och 3 varv.  Igår var det extremt mycket jobb med motivatorn för att orka med alla varv. Men det var det värt! Det tredje varvet var riktigt, riktigt kul. Vilken fight. Varje backe, varje krök, varje möjlighet till minilopp utnyttjades till max. Benen var helt slut och syran kokade, men benen tog i som aldrig förr och mer än en gång skänktes tankarna till vår silvermedaljör i cykel.  

Jag tog lite smärta för dig igår, Gustav! Hoppas att du uppskattade det!