Inte igår i alla fall, men visst kan det vara extremt om man lyckas med sin urladdning som OS-cyklisten Gustav Larson gjorde. Men om man lyckas med en sån tömning, om man verkligen lyckas med att ligga på precis rätt nivå för att få ut all kraft som man har, bör man inte vara stolt över sin bedrift snarare än angelägen om att berätta för världen om ens oerhörda lidande?  

Nåväl, hans prestation är ofrånkomligt riktigt imponerande. Men, man kommer sig inte från att fundera över om det är han som plötsligt inte är ren, eller om det är alla andra som plötsligt är rena? Och vilket vore värst? En svensk dopad cyklist, eller att alla andra cyklister skulle ha varit dopade vid de övriga stora loppen under året?

Själv är jag nöjd att jag kom till start och att jag klämde mig under 3.30per km. Om än med bara 1 sekund så är det ok. Missnöjet ligger istället i avsaknaden av det lidande som Larsson ville dela med sig av till världen. Laddningen var av flera anledningar inte på topp och den mentala styrkan fanns inte där. Återhämtningen direkt efteråt skvallrar också om för låg fart.  Men vad tusan, efter en sommar med idel långpass i terräng så ska man inte gräva ner sig. Hösten håller många hårda, snabba pass framör sig. I vår kommer det att gå snabbare än snabbt och många gånger kommer jag att få smaka på det lidande som Gustav Larsson uppenbarligen inte vill ha för sig själv.