Ibland är inte fysiken i takt med sinnet. Ibland....?

Just nu beror min egen lucka mellan fysik och vilja, på en överansträngning i höftböjen. Nu blir det vila några dagar från löpning i skog. Vid såna tillfällen brukar man känna sig mer mentalt mer stark än någonsin. Aldrig annars är man så sugen på att träna som när man inte kan. Aldrig annars kan man underkasta sig sådant lidande som att träna innan solen har gått upp. Aldrig är man mer beredd än när man vet att man inte kan.

Ofta när man är småskadad finns det träning som man kan bedriva utan att förvärra skadan, ofta finns det träning som snarare gör läkprocessen enklare. Är man småskadad kan man alltid peppa sig själv med hur sugen man är på att träna. Man kan jobba med sin inre röst och på gränsen till bitterhet övertyga sig själv om hur mycket man faktiskt vill träna, för att helt plötsligt ta kraften och rikta om den till motivation och faktiskt plåga sig upp ur sängen och sätta sig på motionscykeln. I morse blev det 40min på träningscykeln framför OS, följt av 15min styrka. En bra start på dagen för att vara en dag när man inte kan springa pga skada. I morrn är det tävling på asfalt, utan cykel, men premiär med nya racerskorna.