Träning är många gånger en kamp innan själva träningen, en kamp mot en mängd krafter som drar åt annat håll. Att hitta inspiration för att övervinna viljan att stanna inne när vädret säger ifrån, när musklerna är slitna eller när huvudet är trött. Många gånger lyckas man med sin träning genom att motivera sig själv med en bild av något positivt, ett mål som ligger längre fram i tiden. På just denna punkt är orienteringssporten olik andra löpgrenar. Det finns ingen sport där självbedrägeriet är större och det finns ingen sport där man slår sönder de framtida förhoppningarna så lätt.  Som löpare kan man ställa sig på startlinjen och veta att idag ska jag göra mitt yttersta för att slå personigt rekord. Jag ska kämpa varje meter för att om möjligt göra en bättre insats än jag någonsin tidigare gjort. Så länge motivationen finns, så länge strider man och ofta klarar man att strida ända in i mål. Lika ofta misslyckas man så klart med att nå målet, men det spelar mindre roll, man har försökt, gjort sitt bästa och vet att man inte kunde få ut en droppe till.  Många tror att orientering på elitnivå handlar om att ta sig från en punkt till en annan så snabbt som möjligt. Hjälpmedlen är Karta och kompass och sedan tar man sig från A till B, B till C osv. För motionären är det precis vad det handlar om, men elitorientering är något helt annat. Här handlar det om att hitta den ultimata löpvägen för en bana som går genom obanad terräng. Här handlar det om att på denna bana utföra sin maxprestation fysiskt och mentalt. En sådan bana attackeras med intervallstart, utan några som helst snitslar eller banmarkeringar. Löpvägen kontrolleras med obligatoriska kontrollpunkter där endast den teoretiska vägen är lika för alla, men där den tillryggalagda är allt annat än lik.  Av egen erfarenhet vet jag att det är svårt för den oinvigde att förstå vart man faktiskt springer i en sådan tävling. I skogen, det vet man, men ens egen upplevelse av att vara i skogen är i 9 fall av 10 något man fått genom en skogspromenad på en skogsstig, eller en avvikare från den samma med några höga kliv med stövlarna i blåbärsriset.  Visst är det många som pulsat i blåbärsriset, men hur många har provat att i samma blåbärsris springa så fort det bara går och dessutom ta sikte på det högsta berget som finns i närheten och springa i samma hastighet upp till toppen, för att sedan kasta sig nerför branterna på andra sidan och lägga in en fartökning över myren som sträcker ut sig långt nedanför branterna. Har man provat detta tycker jag att man ska prova att springa tillbaka till platsen där man först började för att upprepa det hela i konstant maxhastighet i 90 minuter. Då kommer man i närheten av en långdistans i orientering på elitnivå.  Igår började allt med ett stort misstag under de första 500 meterna. Då blir ingenting som man tänkt sig oavsett om de övriga 1350 meterna skulle gå helt fläckfritt. Lika oförlåtande är ett tidigt misstag som möjligheten att se ljuspunkter i mellantiderna efteråt. På några sträckor gör man en bra insats, det gör man alltid. Några delar av banan springer man minst lika bra som täten. Här ligger en stor del av giftet och en stor del av det bränsle som behövs för att hålla självbedrägeriets låga tills det är dags nästa gång. För nästa gång då gör jag inga misstag.