Rekryterna anfaller var länge arbetsnamnet på en film om orientering som jag och min fd kompanjon använde oss av i klipparbetet. Många orienterare verkar som galna i det förgångna och verkar ha extremt svårt att se framtiden bakom sina förstoringslas.

 Istället för att locka till sig nytt blod till en av de tuffaste idrotter som finns, satsar man på att rekrytera rekryterar för att säkra fortsättningen på tävlingar med skogsmullar i nylonkläder. Internt verkar man oförmögen att se det häftiga i sin egen idrott. Den idrott som faktiskt är en av de mest actionfyllda idrotter som finns.

I söndags var jag i Göteneskogarna och deltog i en extremlöpning som bjöd mig på action i över 3 och en halv timma. På 3:e plats (och med betydligt bättre tid än mig) stod Anders Axelsson, vår  "former super star" i "Rekryterna anfaller".

2003 fick jag låna Anders ögon i två actionfyllda lopp. Han sprang då SuperElitklassen i O-Ringen(ett otroligt fånigt namn på klassen med världslöpare i världens största orienteringstävling). Anders sprang den inledande sprinten och den avslutande jaktstarten med en specialdesignad kamera på huvudet och spelade in hela loppen från start till mål.

Vid den tidpunkten kan jag villigt erkänna att jag inte hade den blekaste aning om hur en orienteringskarta ska tydas. Men lika okunnig som jag var på kartor, lika kunnig var jag på att förstå mig på underhållande action.

Sprinttävlingen genom folkhavet och in i tuff skogsterräng bjöd på allt annat än skogsmullar i nylon och idéer om militärisk rekrytering. Action, fart, ansträning, snabba ögonkast på kartan, en snabb koll på kompassen. Rakt upp över höjden ut i terrängen och kastar sig ner för en brant på 3 meter. Stopptiden är säkert en halv milisekund för att stämpla vid den elektroniska enheten och därefter vidare.

Att se sprinten genom ögonen på en elitlöpare var som att få en glimps in i framtiden. Jag förstod nog redan då att jag inte skulle kunna försvara mig hur länge som helst. Förr eller sernare skulle suget efter action bli alltför stort.

Än värre var nog jaktstarten som vi filmade på samma sätt. Vilken jakt! Löpare till höger och vänster i olika nivåer, mitt ute i vildmarken. Känslan fanns av att jaga och bli jagad på samma gång. Riktigt, riktigt häftigt och riktigt, riktigt ouppnåligt för mig som inte tränat sedan högstadiet och inte ens försod varför kartan hade olika färger.

Det uppstår något visst i mötet mellan ett paraply och en symaskin på ett operationsbord. En litterär bild som är något av surrelismens grundsten och något som länge varit en inspiration för mig. Men vad har surrealismens grundsten att göra med en blogg om extremlöping? Surrealismens drömmare var knappast fysiskt akiva skogsmullar utan snarare filosofiskt inåtriktade skandalsökare. Idealister som hellre valde drömmarnas värld än den koncentrerade, fokuserade, verklighetsnära, fysiska ansträningen hos en extremlöpare. Men det är också detta obeskrivliga som allt kretsar kring. Det oväntade, som uppkommer genom fria associationer i en verklighet där allt är möligt.

Min utmaning är koncentrerad på något som för den oinvigde kan beskrivas som Extreme Running. Utmaningen är att nå min högsta möjliga nivå i en  av de svåraste idrotter som finns. Det hela tog sin trevande början för 4 år sedan och ännu är det en bra bit kvar. Men så länge som magin uppstår mellan symaskinen och paraplyet, så länge finns drömmen om att göra den påbörjade surrealistiska sagan till verklighet.