Största fienden mot att utvecklas är och förblir arbetet. Jag har möjlighet att planera min arbetstid vilket ger stora fördelar, men jag har ingen som helst möjlighet att kontrollera mina kollegors förkylningar. De senaste veckorna har gått ut på att ducka för nysningar, akta sig för nedslemmade handtag och i största allmänhet helt enkelt hålla sig undan. Det fungerade fram tills i natt då förkylningen bröt ut.

Visst var man lite trött och sliten innan träningspasset igår, men inte särskilt mycket mer än en normal torsdag. Torsdagar är för övrigt den veckodag då jag har mest problem med psykosomatiska förkylningar. Man är trött och seg efter en hård tränings- och arbetsvecka och helgen känns fortfarande avlägsen. 9 av 10 torsdagar finns där ingen förkylning, vilket gör att det blir svårare att uppmärksamma en verklig gryende infektion när den knackar på dörren.

Tecknen fanns där, det gör de alltid. Jag hade haft lite slem i ögonen för ett par dagara sedan, men det kan man ha. Fram tills torsdagen hade aptiten varit förstärkt, men avstannade plötsligt på torsdagen. Skönt att slippa vara hungrig idag, tänkte jag och tog bara med sportdryck på kvällens cykelrunda. Efter att ha kämpat i motivnd ungefär en timme bestämde jag mig för att köra naturliga intervaller så länge som kroppen svarade. Och nog svarade den alltid. Varje liten uppförsknix ställde jag mig på pedalerna och tryckte på, hela vägen över krönet. En hel del möjlksyra blev det, men en hel del kickar också. Mer än en gång ramlade mjölksyran ut genom munnen i peppande utrop att fullfölja hela backen och varje gång stod jag som en segrare på krönet. Väl i nerförsbacken blev det att hänga i bocken och pumpa upp till den högsta fart som ekipaget kunde bjuda på. Det höll i ca 40 minuter och därefter blev det en lugnare avslutning, åter i motvind.

Ett riktigt bra pass, med andra ord. Men direkt efter avslut kände jag mig snabbt kall och inte helt väl till mods. Märkligt att inget kändes under passet. På natten försvann hoppet och de eländiga virusen skrek att halsen nu var i deras våld.

Men vad ska man göra? Att köra lugna pass med den enda anledningen att omgivningen är förkyld, det duger inte. Lika bra att inse fakta och acceptera att man nån gång då och då måste bli solidariskt förkyld.

För övrigt ser det ut som att löpuppehållet stannar vid 4 veckor. Eventuellt tillåts löpning redan om 2 veckor!

En klassiker är något som många har tänkt utföra, i alla fall någon gång. Som ungdom tävlade jag i längdskidor vilket har satt sina spår i en riktigt duglig teknik. Några mil på skidorna är allt som skulle behövas som förberedelse för att klara av ett Vasalopp. Detta främst för att undivka skavsår och blåsor under själva loppet.

Nu har jag lånat en racer och har tappat en hel del respekt även för Vätternrundan. Det började med 31 km första passet. Väntade sedan en dag och körde 65 km på det andra passet, för att dagen efter köra 89 km på det tredje. Tekniken är så klart inget vidare, men om man på det tredje passet kan köra 9 mil på under 3 timmar på småknixiga vägar, så borde man med någon månads träning, kunna hålla ungefär samma hastighet under 3 ggr så lång tid. Det känns helt överkomligt.

Nu är det så att även simhallen förärades med ett besök i helgen. Nyinköpt utrustning och fylld av entusiasm plaskade jag i vattnet. Jag kan simma, eller rättare sagt, jag kan hålla mig flytande och ta mig framåt, för simma det vet i sjutton om man kan kalla det. Här finns det ett och annat att göra! Tog mig fram 1 kilometer och det kändes som 5, minst! Hög puls och ansträngd andning ger nog träning i alla fall. Träningsverken sittter i än idag i både armar och ben. I vattnet visualiserade jag hela tiden lyckan att få byta ut Vansbrosimmet i en klassiker mot att köra Stockholm maraton och Lidingöloppet direkt efter varandra. Det skulle nog kunna ha positiv effekt på den totala sluttiden.

I realiteten skulle nog lika fullt Vasaloppet bli det svåraste utmaningen. Tävlingsinstinkten i kombination med bra aerob kapacitet och bra teknik skulle antagligen förivra musklerna till alltför hög fart och slutligen utmattning.

Vi får se om även jag kommer att tillhöra den skara som en gång ska göra en klassiker, men som aldrig kommer till skott. Just nu ligger i alla fall fokus på de delar som aldrig annars prioriteras, så just nu ligger en klassiker närmare än någonsin. 

Sjukgymnastens sökande slutade med populärdiagnosen "Stressfraktur i smalbenet". En Kallursk åkomma som tyvärr endast tillåter allt annat än smärtande aktiviteter. 

Jag skyller på Colting! Efter en vårsäsong som totalt förstördes av förkylningar upptäckte jag Coltings nakna bekännelser. Jag satt i bussen till den finska jättestafetten Jukola kavlen och snodde boken från stolsryggen på en medresenär. Det enda nakna med Colting fanns i titeln på boken (för övrigt blev det extremt mycket naket denna helg med absolut fokus på alla öldrickande finnar i jättebastutältet, men mer om det en annan gång). Likväl,  det var innehållet, mer än titeln som passade min situation just då. Förändra kosten och bli friskare. Hmm, värt ett försök tyckte jag. Tack för stressfrakturen Colting!

Jag visste egentligen att det inte var en benhinneinflamation och det enda jag själv kunde tänka mig var en muskelåkomma i en muskel som jag inte känner till eller en stressfraktur. Nu var det den senare åkomman och det innebär följande:

Ingen löpning

Ingen träning som gör ont

Inga promenader (som jag för övrigt inte pysslar med överhuvudtaget)

Så lite belastning som möjligt

L Ä N G E ! 

Nåväl, vad ska man hitta på nu? Kanske läge att inspireras av andra Colting idéer som att cykla och simma. Visst skulle det vara en utmaning att under ett skadeuppehåll kunna utveckla konditionen och komma tillbaka i bättre aerob form än någonsin. Utmaningen antagen! 

Historsikt har våra kära bönder i Sverige lagt ut många mil med taggtråd i våra skogar. Många gånger finns taggtråden kvar ute i terrängen och många gånger bjuder den på spännande upplevelser. Jag har särkilt två närkontakter som jag minns före andra. Den första var i en tävlingssituation i nerförsbacke. Jag höll riktigt hög fart när ena benet fångades upp och det tog tvärstopp. Taggtråd som legat i skogen ett tag är ruskigt kamoflerad av rost och smälter in i terrängen riktigt bra. Den här gången i nerförsbacken, gick det bra. Smalbenen klarade sig fint och trots en rejäl flygtur gick kraschen bra och jag kunde fortsätta tävlingen. 

Det andra tillfället var på ett träningsläger. Efter ca två timmar i skogen gjorde vi en farthöjning och körde hårt på en sista slinga.  Plötsligt tog det emot ordentligt. Med all kraft försökte jag frigöra benet som fastnade. Konsekvensen blev att benet drog med sig taggtråden som slingrade sig kring smalbenet. Att dra sig ur den knipan var självkart omöjligt och jag fick stanna för att utföra lite skogskirurgi innan det gick att fortsätta. Det som är bra med smalben är att det inte finns så mycket mer än hud att skada. I alla fall inte när det gäller taggtråd.

Idag blir det besök hos sjukgymnasten. Smärtan i just smalbenet är för stor för att det ska gå att förneka. Bara att hoppas på att min egen självdiagnos är fel och att det handlar om någon obskyr åkomma som det bara är att träna bort!

Igår var det hett i motivatorn. Upp med tuppen för att köra cykel och styrka framför OS, följt av långa intervaller på kvällen.  Det är utveckling som är motivationen. Ett av många miniprojekt är att höja mjölksyratröskeln, för att helt enkelt kunna springa fortare under längre tid. Jag har träffat de som önskar sig högre tröskel för att slippa syran, men det är självklart helt misslyckade projekt. Är motivationen att slippa syra då måste man istället fundera på vad man håller på med.

Jag måste erkänna att det är svårt att släppa Gustav Larssons uttalande om att lidandet inte får vara så stort i varje lopp. När han äntligen hittat rätt nivå, då vet han ju vart han ska, han vet vart han ska sträva och vet att han klarar av det!  

I vilket fall måste man kunna känna igen mjölksyran, hålla den i schack, leka med den, trycka tillbaka den, acceptera den och övervinna den. Alla lägen har sin tid. Visst ska den ha respekt, men man får inte frukta den, för den kommer och den komma, men man ska aldrig förlora kontrollen över den. Man ska alltid själv bestämma när den ska komma, hur mycket man ska ha och hur länge den ska få finnas.  Löpning på stig, bana, eller asfalt har alla likheten att de har en helt olika syrahantering än skogslöpning. Håller man tävlingsfart i obanad terräng då måste man klara av att få rejäla mängder mjölksyra och kunna klara av att utnyttja partier som erbjuder möjlighet att slippa den samma. Ett skogslopp ger mycket lite möjlighet till att upprepa mantran och ger mycket liten möjlighet till ett jämt malande. Här bestämmer terrrängen en hel del och det gäller att ligga på i ett, i ett, i ett.

Igår kväll var det lekstuga runt spåret. Då är det mantran och malning som gäller. 2,33 km per varv och massor av övertygelse om att just det påbörjade varvet var det sista . 1 min intervallvila och 3 varv.  Igår var det extremt mycket jobb med motivatorn för att orka med alla varv. Men det var det värt! Det tredje varvet var riktigt, riktigt kul. Vilken fight. Varje backe, varje krök, varje möjlighet till minilopp utnyttjades till max. Benen var helt slut och syran kokade, men benen tog i som aldrig förr och mer än en gång skänktes tankarna till vår silvermedaljör i cykel.  

Jag tog lite smärta för dig igår, Gustav! Hoppas att du uppskattade det!

Inte igår i alla fall, men visst kan det vara extremt om man lyckas med sin urladdning som OS-cyklisten Gustav Larson gjorde. Men om man lyckas med en sån tömning, om man verkligen lyckas med att ligga på precis rätt nivå för att få ut all kraft som man har, bör man inte vara stolt över sin bedrift snarare än angelägen om att berätta för världen om ens oerhörda lidande?  

Nåväl, hans prestation är ofrånkomligt riktigt imponerande. Men, man kommer sig inte från att fundera över om det är han som plötsligt inte är ren, eller om det är alla andra som plötsligt är rena? Och vilket vore värst? En svensk dopad cyklist, eller att alla andra cyklister skulle ha varit dopade vid de övriga stora loppen under året?

Själv är jag nöjd att jag kom till start och att jag klämde mig under 3.30per km. Om än med bara 1 sekund så är det ok. Missnöjet ligger istället i avsaknaden av det lidande som Larsson ville dela med sig av till världen. Laddningen var av flera anledningar inte på topp och den mentala styrkan fanns inte där. Återhämtningen direkt efteråt skvallrar också om för låg fart.  Men vad tusan, efter en sommar med idel långpass i terräng så ska man inte gräva ner sig. Hösten håller många hårda, snabba pass framör sig. I vår kommer det att gå snabbare än snabbt och många gånger kommer jag att få smaka på det lidande som Gustav Larsson uppenbarligen inte vill ha för sig själv.

Ibland är inte fysiken i takt med sinnet. Ibland....?

Just nu beror min egen lucka mellan fysik och vilja, på en överansträngning i höftböjen. Nu blir det vila några dagar från löpning i skog. Vid såna tillfällen brukar man känna sig mer mentalt mer stark än någonsin. Aldrig annars är man så sugen på att träna som när man inte kan. Aldrig annars kan man underkasta sig sådant lidande som att träna innan solen har gått upp. Aldrig är man mer beredd än när man vet att man inte kan.

Ofta när man är småskadad finns det träning som man kan bedriva utan att förvärra skadan, ofta finns det träning som snarare gör läkprocessen enklare. Är man småskadad kan man alltid peppa sig själv med hur sugen man är på att träna. Man kan jobba med sin inre röst och på gränsen till bitterhet övertyga sig själv om hur mycket man faktiskt vill träna, för att helt plötsligt ta kraften och rikta om den till motivation och faktiskt plåga sig upp ur sängen och sätta sig på motionscykeln. I morse blev det 40min på träningscykeln framför OS, följt av 15min styrka. En bra start på dagen för att vara en dag när man inte kan springa pga skada. I morrn är det tävling på asfalt, utan cykel, men premiär med nya racerskorna.

Träning är många gånger en kamp innan själva träningen, en kamp mot en mängd krafter som drar åt annat håll. Att hitta inspiration för att övervinna viljan att stanna inne när vädret säger ifrån, när musklerna är slitna eller när huvudet är trött. Många gånger lyckas man med sin träning genom att motivera sig själv med en bild av något positivt, ett mål som ligger längre fram i tiden. På just denna punkt är orienteringssporten olik andra löpgrenar. Det finns ingen sport där självbedrägeriet är större och det finns ingen sport där man slår sönder de framtida förhoppningarna så lätt.  Som löpare kan man ställa sig på startlinjen och veta att idag ska jag göra mitt yttersta för att slå personigt rekord. Jag ska kämpa varje meter för att om möjligt göra en bättre insats än jag någonsin tidigare gjort. Så länge motivationen finns, så länge strider man och ofta klarar man att strida ända in i mål. Lika ofta misslyckas man så klart med att nå målet, men det spelar mindre roll, man har försökt, gjort sitt bästa och vet att man inte kunde få ut en droppe till.  Många tror att orientering på elitnivå handlar om att ta sig från en punkt till en annan så snabbt som möjligt. Hjälpmedlen är Karta och kompass och sedan tar man sig från A till B, B till C osv. För motionären är det precis vad det handlar om, men elitorientering är något helt annat. Här handlar det om att hitta den ultimata löpvägen för en bana som går genom obanad terräng. Här handlar det om att på denna bana utföra sin maxprestation fysiskt och mentalt. En sådan bana attackeras med intervallstart, utan några som helst snitslar eller banmarkeringar. Löpvägen kontrolleras med obligatoriska kontrollpunkter där endast den teoretiska vägen är lika för alla, men där den tillryggalagda är allt annat än lik.  Av egen erfarenhet vet jag att det är svårt för den oinvigde att förstå vart man faktiskt springer i en sådan tävling. I skogen, det vet man, men ens egen upplevelse av att vara i skogen är i 9 fall av 10 något man fått genom en skogspromenad på en skogsstig, eller en avvikare från den samma med några höga kliv med stövlarna i blåbärsriset.  Visst är det många som pulsat i blåbärsriset, men hur många har provat att i samma blåbärsris springa så fort det bara går och dessutom ta sikte på det högsta berget som finns i närheten och springa i samma hastighet upp till toppen, för att sedan kasta sig nerför branterna på andra sidan och lägga in en fartökning över myren som sträcker ut sig långt nedanför branterna. Har man provat detta tycker jag att man ska prova att springa tillbaka till platsen där man först började för att upprepa det hela i konstant maxhastighet i 90 minuter. Då kommer man i närheten av en långdistans i orientering på elitnivå.  Igår började allt med ett stort misstag under de första 500 meterna. Då blir ingenting som man tänkt sig oavsett om de övriga 1350 meterna skulle gå helt fläckfritt. Lika oförlåtande är ett tidigt misstag som möjligheten att se ljuspunkter i mellantiderna efteråt. På några sträckor gör man en bra insats, det gör man alltid. Några delar av banan springer man minst lika bra som täten. Här ligger en stor del av giftet och en stor del av det bränsle som behövs för att hålla självbedrägeriets låga tills det är dags nästa gång. För nästa gång då gör jag inga misstag.